Fram till idag

Jag fick ännu en gång veta att efter nästa kontroll, var väntetiden 2-4 veckor, och eftersom jag fick tid i början av mars, började jag förbereda mig på att jag skulle in i slutet av mars, början på april. Men jag borde ha lärt mig av tidigare erfarenheter att det sällan går som man tror, så när jag frågade läkaren, sa han att jag blivit missinformerad, och at jag inte skulle räkna med att få tid förens i maj. Det var ett ganska hårt slag, vid det här laget kan jag inte gå mer än ett hundratal meter, och bara något tiotal meter utan kryckor. Jag är konstant trött, och smärtorna påverkar sömn och humör. Men vi diskuterade länge, och eftersom jag fick ett mycket bra intryck av läkaren, som har utfört över 2000 av den här typen av operationer, valde jag att vänta på att han hade ledig tid, istället för att låta någon med mindre erfarenhet göra det, även om det kanske hade gett mig ett par veckors tidigare operation.
Men nu är det tungt, också bokstavligt talat. Eftersom jag inte kan röra mig, har jag dessutom gått upp mycket i vikt, och det är en av de problem som kan komma att spela in både under och efter operationen, samt för hållbarheten av protesen. Jag alltid har haft problem med att hålla vikten, men då jag med min ökande passivitet och nedstämdhet fått ännu större problem, bad jag att bli skickad till någon som skulle kunna hjälpa mig. Jag fick en tid hos en dietist, och hade ganska höga förväntnngar. Jag hade kanske hoppats att hon skulle kunna ge mig några bra råd, och jag har också hört om grupper som där man träffas och delar med sig av erfarenheter och råd, tillsammans med en dietist. Jag gick därifrån med rådet att jag är för fokuserad på allt jag inte tillåter mig att äta, och att jag borde köpa hem chips och godis. På så sätt skulle 'förbjudspressen' inte vara lika stark, och jag skulle äta mindre. Jag har gått upp ett antal kilon efter det besöket, och jag klarar inte att gå ner så länge jag inte kommer upp ur soffan...
Sammantaget börjar situationen bli ganska tröttsam. Jag har fått problem med att andas, jag sover inte på nätterna, jag har haft feber i över tre veckor nu, och jag blir mer och mer nedstämd. Det muntrar upp att få besök, men de allra flesta jobbar, så dagarna är långa nu. Jag skulle så gärna velat gå långpromenader i vårsolen eller gått ner på stan för att fika, men just nu får jag nöja mig med böcker och internet som sällskap på dagtid. Och tack och lov för internet! :)

Nu börjar det hända saker!

I går fick jag brev från sjukhuset! Operationen blir (om allt går som det ska...) den 12 maj. Det är både skönt och lite skrämmande att ha ett datum. Skönt därför att jag nu kan planera min tid fram till operationen mycket bättre, skrämmande för att jag är orolig för hur det ska gå.
Jag ska fortsätta berätta hur det har varit fram tills nu, och sedan kommer jag att skriva mer om hur det är just nu, och mina tankar om vad som ska hända.

När jag kom hem från Danmark fick jag mer och mer ont. Jag jobbade, men hade ont mer eller mindre konstant. Det gick bra när jag 'kom igång', och blev varm, men att resa sig efter att ha suttit, eller att komma upp ur sängen gjorde ont, och jag märkte att jag blev mer och mer stel i höft och rygg. Vid årsskiftet 08/09 hade jag svårt att ta på mig strumpan på högra foten, och jag kom inte längre ner för att knyta skon. Det gjorde ont även i vila, inte bara när jag hade ansträngt mig.
Jag fick medicin för reumatism, och jag trodde inte att de fungerade, förens jag slutade med dem i en period, och upptäckte att de absolut hade effekt. Min läkare skickade mig till en specialist, och till slut kom hon, i samråd med ännu en specialst, fram till att jag fått nekros i höften. De avvisade båda att det kunde ha något samband med den operationen jag hade i höften, och att det bara var tillfälligt att symptomen uppstått i samma tidsperiod. Jag fick beskedet att en höftprotes var det alternativet som skulle kunna göra mig smärtfri, men att de rekomenderade att jag skulle vänta så länge som möjligt med det, eftersom en höftprotes inte håller i mer än 10-15 år.
Jag började prova olika medel för att lindra smärtan, och en period höll jag den under kontroll (i tillägg till de mediciner jag fått av mina läkare) med att äta färsk ingfära, gurkmeja och omega 3 och 6 som kosttillskott, samt en anpassad träning. Vi köpte en elipticalmaskin som är skonsam mot lederna, samt tränade rygg och ben. Det fungerade bra under ca ett halvt år, men jag kände ändå att smärtan blev mer intensiv, och att jag hade färre perioder där jag var helt smärtfri.
Jag haltade kraftigt, hade svårt att jobba, och jag kände att det var dags att göra något, även om läkaren hade bett mig vänta några år.
När jag tog nya röntgenbilder visade det sig att skadan var mycket längre framskriden än vad de trodde att den skulle vara, och de höll med om att det var dags att göra något. Det här var i november 2009, och jag fick veta att väntetiden skulle vara ca fyra veckor efter en 'slutkontroll', som jag fick tid till 5 januari. Jag blev sjukskriven från 1/1-10, och såg fram emot att äntligen bli smärtfri! När vi kom till det jag trodde var slutkontrollen, visade det sig bara at det var ännu en kontroll, innan de skickade mig vidare till slutkontroll hos en NY specialist...

Nu är jag i allafall vid gott mod, för nu har jag i allafall ett datum! Nästa gång skriver jag om den nya specialisten.

Fortsättning på hur det började

Efter handledsoperationen gick det ett bra tag, och det största problemet var att handleden inte fungerade som den skulle. Det var obehagligt att känslan i låret var borta, men det var ändå inte det som var det stora problemet då, runt -02/-03.
På hösten 2003 började jag med yoga och workout på ett träningscenter. Jag var noga med att inte belasta kroppen fel, eftersom jag alltid har haft problem med vikten, och som en följd av det varit försiktig med hur jag använt knän och rygg (som barn fick jag även en ryggskada efter en bilolycka), och nu även hur jag belastade handleden. Det var första gången jag kände smärta i högra ljumsken. Det kändes mest som om jag hade sträckt mig, så jag tänkte inte mer på det då. Jag märkte även att jag var stel i höften på högersidan, men tänkte att det berodde på att jag var otränad och att jag hade haft ett operativt ingrepp i höftkammen. Jag hade ett jobb som var fysiskt krävande, men jag märkte inga problem när jag gick eller stod ännu.
Det gick ett par år och det enda jag märkte var att jag ibland hade ont i ljumsken. Eftersom det inte gick över även när jag inte hade tränat, gick jag hösten 2006 till min husläkare och frågade vad det kunde vara. Jag hade läst mig till att den typen av smärta kunde tyda på artros, förslitning av leden, i höften. Min läkare trodde att så var fallet, och skickade mig till en fysioterapeut. Jag gick hos honom ett par gånger, och han trodde att mina smärtor berodde på den operation jag haft, och den känselnedsättning i låret det orsakade, och att jag därför gått/använt benet på fel sätt. Han behandlade mig 4-5 gånger, bland annat med en slunga i taket som jag fick lägga mitt högerben i för att träna upp muskulaturen. Jag har senare förstått att det var rätt behndling, men att den skulle fortsatt, därför att syftet var att bygga upp muskulaturen runt höften, så att jag skulle klara av belastningar. Men fem gånger är långt ifrån tillräckligt för att göra det.
Jag hade vid den här tiden börjat min utbildning i Danmark, och hade annat i tankarna än att jag 'hade lite ont'. Jag har alltid haft hög smärttålighet, och det är inte alltid av godo, eftersom jag nu har förstått att jag skulle sagt till min läkare att det inte räckte med de behandlingar jag fått hos fysioterapeuten.
Jag var väldigt nöjd med min utbildning och min praktikplats, och kanske inte låtsas om att jag under den här tiden fick mer och mer ont. Det var först när jag en stressig dag på jobbet trillade ihop på golvet, för att benet vek sig under mig som jag inte kunde blunda för att något fortfarande var fel (trots mina fem behandlingar hos fysen). Det gjorde mycket ont, men gick över efter bara några minuter. Min läkare gav mig smärtstillande att ta vid behov, men inte så mycket mer blev gjort då.
Sista tiden på utbildningen var väldigt jobbig. Jag fick ganska plötsligt mycket ont i höft, ljumske och rumpa, och smärtan strålade ner i benet och upp i ryggen. Jag upplevde att många inte riktigt tog mig på allvar, för smärtan kom och gick. Ibland halatde jag fram med krökt rygg, ibland kunde jag gå helt normalt. Jag vet att jag själv hade undrat om jag sett någon annan uppföra sig så, så det är inte alls konstigt. Av läkarna i Danmark fick jag utan undersökning cortisontabletter, och blev hänvisad till en läkare som skulle ge mig nervblockad, för att smärtorna skulle ge med sig. Jag kommer ihåg att jag grät när läkaren som skulle ge mig nervblockad sa att han inte ville göra det, eftersom han inte trodde att det skulle hjälpa. Jag ville bara att det inte skulle ont, så för min del kunde han ha satt vilka sprutor som helst... Just då hade jag enormt stor hjälp av min goda vän Hanne, som körde mig hit och dit, stöttade mig och fanns där att prata med, utan henne hade sista tiden varit ännu värre!
På något sätt kom jag igenom min examen, även om mitt fokus låg någon helt annanstans just då.
När jag kom hem från Danmark började det hända saker, som jag kommer berätta om i nästa inlägg.

När började det egetligen?

Det finns ingen enskild händelse som jag kan härleda till skadan jag har, men däremot har det hänt en del, som vissa läkare säger är bidragande orsak till nekrosen, medans andra säger att det absolut inte har något sammanhang. Själv vet jag inte vad jag tror, jag vet bara att problemen började visa sig i samband med en annan operation.
Den 8 november 2001 var jag på väg hem från en middag hos ett par goda vänner, när en bil råkar träffa mig, så att jag flyger över biltaket och får en komplicerad ulnafraktur (dvs jag fick ett öppet brott över handleden). Läkaren som behandlade mig sa själv att hon var oerfaren med sådanna brott, men att hon skulle göra sitt bästa. Hade jag vetat då vad jag vet idag, hade jag nog krävt att få en annan läkare, men det är allt för lätt att vara efterklok... Jag blev gipsad, och efter 8 veckor togs gipset av. Det visade sig då att handleden hade läkt ihop i en felvinkel på 20 grader, och den blev tvungen att brytas upp. För att korrigera felvinkeln, togs en bit av höftkammen och sattes in i handleden. Det är en helt vanlig procedur, och ska normalt inte medföra några komplikationer där snittet i höften läggs, eller där lårbenet tas ifrån.
Operationen i handleden blev inte så lyckad, då läkaren var tvungen att sätta in en metallplatta för att stabilisera handleden, och råkade dra en av skruvarna till denna genom ulnaligamentet (själva leden i handleden, på den yttre sidan).
Nu är det inte min handled den här bloggen ska handla om, men jag kan komma att uttrycka en viss skepsis mot läkare, och det var här den grunden lades, så det kan vara bra att få med.
Det nästa jag upptäckte var att jag hade förlorat känseln på utsidan av låret. Det ligger en nerv i ljumske/höft området, som man bör undvika vid operationer som den jag gjorde, men läkaren som kom in och pratade med mig efteråt, sa att han hade försökt sig på att lägga snittet "snyggt", så att det inte skulle synas så mycket, och därför hade han kommit för nära nerven, och skurit av den i stället.
Det är en väldigt annorlunda känsla, eller "icke känsla" i låret efter det. Jag kan pricka mig med ett vasst föremål på huden, utan att det känns alls, men om jag stryker med handen, eller trycker ner ett finger, är det en helt annan, och mycket obehaglig känsla, som dessutom gör ont på ett sätt jag inte har upplevt förr, eller någon annanstans på kroppen. Det är egentligen först de senaste åren jag har klarat av att själv ta på området, men tycker fortfarande att det är mycket obehagligt att bli berörd av andra, stöta emot saker eller ha åtsittande byxor på mig. Desutom kan jag då och då få en smärta under området (under huden), som är mycket svår att beskriva, samt att området ofta är mycket varmt. Jag har frågat många läkare om det här, men ingen har kunnat svara på vad det beror på, eller om jag kan göra något för att dämpa obehaget.
Jag märkte själv att jag började gå annorlunda efter det ingreppet, dels för att jag hade lite smärta där benet tagits, men mest för att det var mycket oehagligt att känna tyget från kläderna röra sig över det området där känseln var borta. I början spelade det ingen roll om jag hade löst sittande byxor eller kjol på mig, bara den lätta beröringen av tyg var nog för att skapa obehag.
Som sagt, jag vet inte om det här var början til det som sen utvecklade sig till den nekros jag har nu, eller om det är något som har uppstått av andra orsaker, men det var första gången jag kände obehag i höften, och började gå annorlunda.

Nu ska jag ta min kaffekopp och sätta mig i solen och njuta en stund, eftersom jag inte var helt sanningsenlig i mitt första inlägg, det är först idag jag är 35 år!

Första bloggen...

Jag är 35 år, svensk, uppvuxen i Danmark, bosatt i Norge. Jag är gift sedan snart tio år, och utbildad djursjukvårdare.
För en tid sedan fick jag diagnostiserat femur caput-nekros, att vävnaden i och runt lårbenet "dött". Jag har nu varit sjuskriven i snart tre månader, och väntar på att få en höftledsprotes.
Jag vill skriva den här bloggen för att dela med mig av hur det är att vara långtidssjukskriven, och hur det är att få en höftprotes i så ung ålder som 35. De allra flesta som gör den typen av operationer är dubbelt så gamla som jag.
Förhoppningsvis ska jag kunna dela med mig av goda erfarenheter, men jag har redan upplevt att varken sjukvården eller livet inte alltid ger en det man önskar sig alla gånger, och självklart kommer jag dela med mig av detta också.
Det här är första gången jag bloggar, så ha överseende med mig om det blir en del hickups i början!