Det närmar sig

sakta men säkert. I går var det undervisning på sjukhuset för oss som ska få ny höft de närmaste veckorna. Det var jag och sju kvinnor till, alla de andra en bra bit över 60. Det var bra att få mer information om vad som rent konkret kommer att hända, både under och efter operationen. Samtidigt är det nu det börjar bli verklighet, och det är lite skrämmande det med.
Jag har fått plats på ett rehab center efter operationen, i Telemark, och ska vara där i två veckor. Det verkar vara ett mycket bra ställe, och jag känner att det kan vara skönt att kunna koncentrera sig på att träna upp höften tillsammans med andra i samma sits, istället för att gå hemma. Så även om en av mina tidigare läkare sa att hon tyckte att jag inte skule åka på rehab (för att det bara var äldre människor där var hennes argument för det...), är jag glad för att jag fick platsen. Eftersom jag är ungefär hälften så gammal som de flesta som gör den här operationen, känner jag att jag vill göra allt för att det ska bli så bra som möjligt, för att säkra så lång hållbarhet på höften som går.

Idag var jag hos en ortoped som ska fixa en ortos till handeden, eftersom jag kommer att belasta min redan svaga handlov ganska hårt när jag börjar använda kryckorna efter operationen. Det verkar som om han hade tänkt igenom ganska noga hur han skulle göra, och jag får den om ca en vecka. Innan jag hann innanför dörren när jag kom hem, ringde hjälpmedelscentralen och sa att de kommer med en arbetsstol som jag kommer att kunna använda medans höften läker och stabiliserar sig.

Så det börjar verka verkligehet banne mig...

Länge sedan jag har skrivit...

...men jag har mått, och mår fortfarande riktigt dåligt nu när operationen närmar sig, och det känner jag att det är svårt att dela med sig av. Idag är det 20 dagar kvar, och jag räknar nästan timmar nu. Jag är rädd för att det inte ska gå bra, samtidigt som jag vill bli av med smärtorna. Men jag kom över en link som jag vill dela med mig av, som gjorde att jag mådde bättre.
http://www.attitudeisaltitude.com/
En fantastisk kille, som har som motto "Never give up"...

NU blev jag gammal...

Igår ringde jag och bad om hjälpmedel. Jag har svårt att komma ner på och upp ur stolar, och jag sitter dåligt när jag väl kommer ner, eftersom jag inte kan öppna höften ordentligt i de stolar vi har. Det gäller även toastolen. Så jag sökte om att få en katapultstol och en toaförhöjning, men för att få katapultstol (elektrisk stol som kan höjas och sänkas efter behov) måste man ha ett behov som är "varaktigt", dvs mer än två år. Men toastol fick jag nyss (snabba ryck från kommunen!), och det gör att jag känner mig ännu mer handikappad än vad jag är. Det var samma sak med kryckorna, jag haltade runt länge, men så fort jag började använda kryckorna, först en, och sen båda, kände jag mig mycket sämre, trots att det ju gjorde mindre ont när jag gick med krykorna. Jag vet att jag inte ska tänka på det sättet men även om jag försöker, vrider sig tankarna åt "nu är du en gammal kärring"-hållet ändå.

Tilbaka till vardagen

Påsken är slut, och vardagen är tillbaka. Det är extra tungt efter helger och lediga dagar, när Olof har varit hemma och jag har någon att prata med hela tiden.
Jag har mer ont nu, hummöret är i botten, och jag har kortare lunta än någonsin förr... Tabletterna gör mig ganska påverkad, och jag tycker inte om att ta de. Men jag inser att jag måste välja att vara smärtfri, eftersom jag känner på hela kroppen att smärtorna börjar ta överhand.
Det går hyfsat bra med träningen och dieten, men det är oerhört svårt att komma upp på maskinen när det bara gör ONT. Motivationen är att jag faktiskt märker att det händer något, och jag vet, att ju mindre vikt, och ju mer muskemassa jag har vid operationen, ju bättre är det.