Det närmar sig

sakta men säkert. I går var det undervisning på sjukhuset för oss som ska få ny höft de närmaste veckorna. Det var jag och sju kvinnor till, alla de andra en bra bit över 60. Det var bra att få mer information om vad som rent konkret kommer att hända, både under och efter operationen. Samtidigt är det nu det börjar bli verklighet, och det är lite skrämmande det med.
Jag har fått plats på ett rehab center efter operationen, i Telemark, och ska vara där i två veckor. Det verkar vara ett mycket bra ställe, och jag känner att det kan vara skönt att kunna koncentrera sig på att träna upp höften tillsammans med andra i samma sits, istället för att gå hemma. Så även om en av mina tidigare läkare sa att hon tyckte att jag inte skule åka på rehab (för att det bara var äldre människor där var hennes argument för det...), är jag glad för att jag fick platsen. Eftersom jag är ungefär hälften så gammal som de flesta som gör den här operationen, känner jag att jag vill göra allt för att det ska bli så bra som möjligt, för att säkra så lång hållbarhet på höften som går.

Idag var jag hos en ortoped som ska fixa en ortos till handeden, eftersom jag kommer att belasta min redan svaga handlov ganska hårt när jag börjar använda kryckorna efter operationen. Det verkar som om han hade tänkt igenom ganska noga hur han skulle göra, och jag får den om ca en vecka. Innan jag hann innanför dörren när jag kom hem, ringde hjälpmedelscentralen och sa att de kommer med en arbetsstol som jag kommer att kunna använda medans höften läker och stabiliserar sig.

Så det börjar verka verkligehet banne mig...