Det närmar sig

sakta men säkert. I går var det undervisning på sjukhuset för oss som ska få ny höft de närmaste veckorna. Det var jag och sju kvinnor till, alla de andra en bra bit över 60. Det var bra att få mer information om vad som rent konkret kommer att hända, både under och efter operationen. Samtidigt är det nu det börjar bli verklighet, och det är lite skrämmande det med.
Jag har fått plats på ett rehab center efter operationen, i Telemark, och ska vara där i två veckor. Det verkar vara ett mycket bra ställe, och jag känner att det kan vara skönt att kunna koncentrera sig på att träna upp höften tillsammans med andra i samma sits, istället för att gå hemma. Så även om en av mina tidigare läkare sa att hon tyckte att jag inte skule åka på rehab (för att det bara var äldre människor där var hennes argument för det...), är jag glad för att jag fick platsen. Eftersom jag är ungefär hälften så gammal som de flesta som gör den här operationen, känner jag att jag vill göra allt för att det ska bli så bra som möjligt, för att säkra så lång hållbarhet på höften som går.

Idag var jag hos en ortoped som ska fixa en ortos till handeden, eftersom jag kommer att belasta min redan svaga handlov ganska hårt när jag börjar använda kryckorna efter operationen. Det verkar som om han hade tänkt igenom ganska noga hur han skulle göra, och jag får den om ca en vecka. Innan jag hann innanför dörren när jag kom hem, ringde hjälpmedelscentralen och sa att de kommer med en arbetsstol som jag kommer att kunna använda medans höften läker och stabiliserar sig.

Så det börjar verka verkligehet banne mig...

Länge sedan jag har skrivit...

...men jag har mått, och mår fortfarande riktigt dåligt nu när operationen närmar sig, och det känner jag att det är svårt att dela med sig av. Idag är det 20 dagar kvar, och jag räknar nästan timmar nu. Jag är rädd för att det inte ska gå bra, samtidigt som jag vill bli av med smärtorna. Men jag kom över en link som jag vill dela med mig av, som gjorde att jag mådde bättre.
http://www.attitudeisaltitude.com/
En fantastisk kille, som har som motto "Never give up"...

NU blev jag gammal...

Igår ringde jag och bad om hjälpmedel. Jag har svårt att komma ner på och upp ur stolar, och jag sitter dåligt när jag väl kommer ner, eftersom jag inte kan öppna höften ordentligt i de stolar vi har. Det gäller även toastolen. Så jag sökte om att få en katapultstol och en toaförhöjning, men för att få katapultstol (elektrisk stol som kan höjas och sänkas efter behov) måste man ha ett behov som är "varaktigt", dvs mer än två år. Men toastol fick jag nyss (snabba ryck från kommunen!), och det gör att jag känner mig ännu mer handikappad än vad jag är. Det var samma sak med kryckorna, jag haltade runt länge, men så fort jag började använda kryckorna, först en, och sen båda, kände jag mig mycket sämre, trots att det ju gjorde mindre ont när jag gick med krykorna. Jag vet att jag inte ska tänka på det sättet men även om jag försöker, vrider sig tankarna åt "nu är du en gammal kärring"-hållet ändå.

Tilbaka till vardagen

Påsken är slut, och vardagen är tillbaka. Det är extra tungt efter helger och lediga dagar, när Olof har varit hemma och jag har någon att prata med hela tiden.
Jag har mer ont nu, hummöret är i botten, och jag har kortare lunta än någonsin förr... Tabletterna gör mig ganska påverkad, och jag tycker inte om att ta de. Men jag inser att jag måste välja att vara smärtfri, eftersom jag känner på hela kroppen att smärtorna börjar ta överhand.
Det går hyfsat bra med träningen och dieten, men det är oerhört svårt att komma upp på maskinen när det bara gör ONT. Motivationen är att jag faktiskt märker att det händer något, och jag vet, att ju mindre vikt, och ju mer muskemassa jag har vid operationen, ju bättre är det.

Vissa läkare är bättre än andra

... och jag ska vara glad för att min husläkare är av den vettigare sorten. Det var inte så mycket han kunde tillföra, men nu är han uppdaterad i allafall.
Igår gick jag ganska långt (allt är relativt...), eftersom jag passade på att göra några ärenden när jag ändå var i stan. Det straffade sig. Även om jag gick med båda kryckorna, och tog det väldigt lugnt, fick jag så vansinnigt ont senare på dagen och kvällen, att jag inte var jag skulle göra av mig själv. Då gör det så ont att jag inte kan sitta, stå eller ligga, och det är mycket obehagligt att inte kunna stå ut med att vara i sin egen kropp. Jag tog en tablett av 'nöd-sorten', de allra starkaste jag har, och det hjälpte efter en halvtimme. Men jag är rädd för att det ska hända oftare nu, ju sämre jag blir. Och eftersom jag blir ganska påverkad av tabletterna, vill jag inte riktigt förebygga heller...

Ryggskott...

Jag har börjat på en diet för att gå ner så mycket som möjligt i vikt innan operationen. Jag är generellt emot att "banta", men i och med att jag är så inaktiv, och det är ett måste att gå ner i vikt, har jag börjat på en kur bestående av ångkokta grönsaker och Allevo (typ Nutrilet-shake). Dessutom använder jag ellipticalmaskinen så mycket jag orkar, lite aktivitet är bättre än ingen! Det går riktigt bra, och jag känner redan skillnad på kroppen.
Men! Nu har kroppen belönat mig med ryggskott... Min stackars man får agera sjuksköterska, jag vet inte vad jag hade gjort utan honom. Men jag ska försöka röra på mig så mycket som möjlig, så fort jag kommer upp ur soffan...

Långa dagar...

Dagarna börjar bli långa nu. Jag har ont hela tiden, även med starka smärtstilande tabletter, och rörelseförmågan är begränsad. Jag läser, skriver och är på nätet (tack och lov för internet, och att det finns de som har tid att prata med mig där!), så dagarna går, men sakta.
På månadg ska jag till min husläkare, han har inte hängt med rikitgt på vad som har hänt den senaste tiden, så jag ska ha en liten uppdatering med honom. Jag tycker att han är bra, han har alltid lyssnat på vad jag har sagt, och inte avfärdat mig.
Jag ska försöka skriva lite oftare här, men de senaste dagarna känner jag att jag bara har haft negativa saker att säga. Jag vill så gärna hålla humöret uppe, och kunna skriva att jag har det bra, men jag inser att det kan komma att bli svårt i tiden framåt. Men jag är i allafall oerhört tacksam för alla som kommer med uppmuntrande tillrop på telefon, sms och Facebook, det hjälper! Så ett STORT varmt tack till alla som hjälper mig att hålla näsan över vattenlinjen!