Fortsättning på hur det började

Efter handledsoperationen gick det ett bra tag, och det största problemet var att handleden inte fungerade som den skulle. Det var obehagligt att känslan i låret var borta, men det var ändå inte det som var det stora problemet då, runt -02/-03.
På hösten 2003 började jag med yoga och workout på ett träningscenter. Jag var noga med att inte belasta kroppen fel, eftersom jag alltid har haft problem med vikten, och som en följd av det varit försiktig med hur jag använt knän och rygg (som barn fick jag även en ryggskada efter en bilolycka), och nu även hur jag belastade handleden. Det var första gången jag kände smärta i högra ljumsken. Det kändes mest som om jag hade sträckt mig, så jag tänkte inte mer på det då. Jag märkte även att jag var stel i höften på högersidan, men tänkte att det berodde på att jag var otränad och att jag hade haft ett operativt ingrepp i höftkammen. Jag hade ett jobb som var fysiskt krävande, men jag märkte inga problem när jag gick eller stod ännu.
Det gick ett par år och det enda jag märkte var att jag ibland hade ont i ljumsken. Eftersom det inte gick över även när jag inte hade tränat, gick jag hösten 2006 till min husläkare och frågade vad det kunde vara. Jag hade läst mig till att den typen av smärta kunde tyda på artros, förslitning av leden, i höften. Min läkare trodde att så var fallet, och skickade mig till en fysioterapeut. Jag gick hos honom ett par gånger, och han trodde att mina smärtor berodde på den operation jag haft, och den känselnedsättning i låret det orsakade, och att jag därför gått/använt benet på fel sätt. Han behandlade mig 4-5 gånger, bland annat med en slunga i taket som jag fick lägga mitt högerben i för att träna upp muskulaturen. Jag har senare förstått att det var rätt behndling, men att den skulle fortsatt, därför att syftet var att bygga upp muskulaturen runt höften, så att jag skulle klara av belastningar. Men fem gånger är långt ifrån tillräckligt för att göra det.
Jag hade vid den här tiden börjat min utbildning i Danmark, och hade annat i tankarna än att jag 'hade lite ont'. Jag har alltid haft hög smärttålighet, och det är inte alltid av godo, eftersom jag nu har förstått att jag skulle sagt till min läkare att det inte räckte med de behandlingar jag fått hos fysioterapeuten.
Jag var väldigt nöjd med min utbildning och min praktikplats, och kanske inte låtsas om att jag under den här tiden fick mer och mer ont. Det var först när jag en stressig dag på jobbet trillade ihop på golvet, för att benet vek sig under mig som jag inte kunde blunda för att något fortfarande var fel (trots mina fem behandlingar hos fysen). Det gjorde mycket ont, men gick över efter bara några minuter. Min läkare gav mig smärtstillande att ta vid behov, men inte så mycket mer blev gjort då.
Sista tiden på utbildningen var väldigt jobbig. Jag fick ganska plötsligt mycket ont i höft, ljumske och rumpa, och smärtan strålade ner i benet och upp i ryggen. Jag upplevde att många inte riktigt tog mig på allvar, för smärtan kom och gick. Ibland halatde jag fram med krökt rygg, ibland kunde jag gå helt normalt. Jag vet att jag själv hade undrat om jag sett någon annan uppföra sig så, så det är inte alls konstigt. Av läkarna i Danmark fick jag utan undersökning cortisontabletter, och blev hänvisad till en läkare som skulle ge mig nervblockad, för att smärtorna skulle ge med sig. Jag kommer ihåg att jag grät när läkaren som skulle ge mig nervblockad sa att han inte ville göra det, eftersom han inte trodde att det skulle hjälpa. Jag ville bara att det inte skulle ont, så för min del kunde han ha satt vilka sprutor som helst... Just då hade jag enormt stor hjälp av min goda vän Hanne, som körde mig hit och dit, stöttade mig och fanns där att prata med, utan henne hade sista tiden varit ännu värre!
På något sätt kom jag igenom min examen, även om mitt fokus låg någon helt annanstans just då.
När jag kom hem från Danmark började det hända saker, som jag kommer berätta om i nästa inlägg.