Nu börjar det hända saker!

I går fick jag brev från sjukhuset! Operationen blir (om allt går som det ska...) den 12 maj. Det är både skönt och lite skrämmande att ha ett datum. Skönt därför att jag nu kan planera min tid fram till operationen mycket bättre, skrämmande för att jag är orolig för hur det ska gå.
Jag ska fortsätta berätta hur det har varit fram tills nu, och sedan kommer jag att skriva mer om hur det är just nu, och mina tankar om vad som ska hända.

När jag kom hem från Danmark fick jag mer och mer ont. Jag jobbade, men hade ont mer eller mindre konstant. Det gick bra när jag 'kom igång', och blev varm, men att resa sig efter att ha suttit, eller att komma upp ur sängen gjorde ont, och jag märkte att jag blev mer och mer stel i höft och rygg. Vid årsskiftet 08/09 hade jag svårt att ta på mig strumpan på högra foten, och jag kom inte längre ner för att knyta skon. Det gjorde ont även i vila, inte bara när jag hade ansträngt mig.
Jag fick medicin för reumatism, och jag trodde inte att de fungerade, förens jag slutade med dem i en period, och upptäckte att de absolut hade effekt. Min läkare skickade mig till en specialist, och till slut kom hon, i samråd med ännu en specialst, fram till att jag fått nekros i höften. De avvisade båda att det kunde ha något samband med den operationen jag hade i höften, och att det bara var tillfälligt att symptomen uppstått i samma tidsperiod. Jag fick beskedet att en höftprotes var det alternativet som skulle kunna göra mig smärtfri, men att de rekomenderade att jag skulle vänta så länge som möjligt med det, eftersom en höftprotes inte håller i mer än 10-15 år.
Jag började prova olika medel för att lindra smärtan, och en period höll jag den under kontroll (i tillägg till de mediciner jag fått av mina läkare) med att äta färsk ingfära, gurkmeja och omega 3 och 6 som kosttillskott, samt en anpassad träning. Vi köpte en elipticalmaskin som är skonsam mot lederna, samt tränade rygg och ben. Det fungerade bra under ca ett halvt år, men jag kände ändå att smärtan blev mer intensiv, och att jag hade färre perioder där jag var helt smärtfri.
Jag haltade kraftigt, hade svårt att jobba, och jag kände att det var dags att göra något, även om läkaren hade bett mig vänta några år.
När jag tog nya röntgenbilder visade det sig att skadan var mycket längre framskriden än vad de trodde att den skulle vara, och de höll med om att det var dags att göra något. Det här var i november 2009, och jag fick veta att väntetiden skulle vara ca fyra veckor efter en 'slutkontroll', som jag fick tid till 5 januari. Jag blev sjukskriven från 1/1-10, och såg fram emot att äntligen bli smärtfri! När vi kom till det jag trodde var slutkontrollen, visade det sig bara at det var ännu en kontroll, innan de skickade mig vidare till slutkontroll hos en NY specialist...

Nu är jag i allafall vid gott mod, för nu har jag i allafall ett datum! Nästa gång skriver jag om den nya specialisten.